Jag har inte alltid gillat löpning. Snarare tvärtom. För typ fyra år sedan sprang jag min första mil. Min bror fick dra mig runt gröna milen på billingen i Skövde. Jag kommer ihåg hur jobbigt de var, hur sjukt tråkigt det va och att jag sedan låg som ett kolli hemma i soffan och stirrade i taket efter. I typ en timma var jag helt väck, så sjukt trött var jag. Blev väl inte jättemycke och regelbunden löpning efter den gången men två år senare, 2013, sprang jag Göteborgs-varvet (21 km) och jag tror det va efter de som jag verkligen började se tjusningen i att springa. Sen dess har jag sprungit från och till, allt från 4 till 1 pass per vecka. Ibland till och med inget pass på 2-3 veckor. 

 

Jag hoppas ni kan motiveras av att läsa, se och ta del av min träning och mina prestationer. Och jag hoppas ni känner att ni också kan om jag kan. För det är inte så att du är annorlunda mot mig, inte kan springa, inte kan springa marathon, inte kan ta i, har inte de pannbenet som jag har osv. För det kan du. Du kanske inte har de nu och kan göra imorgon, men en dag. Alla kan. Visst vi har olika förutsättningar men då gör man det bästa av vad man har. Allt går.

Men du behöver en sak, och det är viljan. Man kan inte springa ett marathon om man inte vill. Man kan inte bli en löpare om man inte vill. Jag har velat bli en löpare ganska länge, jag har typ varit avis på löpare. Velat få känna som dom gör under en löptur, att det är sådär skönt och härligt. Och nu? Ja men nu är jag ju där!!! Och jag älskar de. Jag är en löpare, och sen i lördags en marathonlöpare till och med. Så häftigt när ett mål man haft i stjärnorna är uppnått. För bara ett år sedan frågade nån om mina mål med löpningen, då minns jag att jag sa marathon "men det är ju ett sånt långsiktigt mål som jag ska klara nån dag, en dröm typ". En dröm har med andra ord gått i uppfyllelse :D