God söndagmorgon :) Glömde blogga igår, eller ne jag skippade de! Jag hade en top notch lördag: frulle framför nyhetsmorgon är = bästa starten på en morgon, morgonträning på cfö (crossfit Örebro) där jag för första gången klättrade uppför rep (!!!!!!), tenta som faktiskt gick okej och de kan nog bli ett G trots endast två dagars plugg, brummade mot Skövde, såg min fantastiska bror gå i mål efter sju (åtta?) mils terrängcykling, körde ett gött och jobbigt gympass med miccis, utemiddag med miccisen och sen till sist låg vi klubbade i soffan med nötter och pepsi max :D

 

Dehär med att jag klättrade uppför repet då? JAAA SÅ JÄVLA GÖTT, GRYMT,  TJUUUUU,  HIGH FIVE, KLAPP PÅ AXELN,  GÖTT KÖTT!! För så känns de. Varför? När jag såg passet i söndags satte jag typ i halsen. Repklättring? HAH. Skrev till de andra i gruppen (som jag brukar träna med) "men troligt, jag kommer inte komma en millimeter " "hahahahahahahahahaha" "avboka?" osv. Jag har aldrig tidigare i mitt liv fixat de där. Så gick jag dit, skulle prova. Hängde mig först och bara  "Ne de går inte". Men sen hade jag den där tjötiga, pushande, lite ettriga men braiga Frida i mitt lag som tillsammans med en herre (som jag ej minns vad han heter nu) försökte hjälpa mig: "gör såhär" "testa igen" "kom igen" "du fixar de". Å se på fan att jag gjorde ;) massa gånger också :D 

Anledningen till att dehär sakerna, alltså gymnastiska saker som även stå på händer, betyder så mkt för mig är för att jag har aldrig kunnat. Jag har varit den på gympan som alltid sagt "kan inte" "vill inte" när de kom till sånt här.. Lärarna har accepterat de, kan va för jag är(va) ganska bestämd envis och visste(vet) vad jag ville. Varför? Jag kunde inte från början, kände mig stor, klumpig, hatade att inte kunna nåt så valde att undvika allt sånt osv. Jag har inte varit kanske tjock tidigare eller när jag växt upp men jag har alltid känns mig stor och störst. Jag va alltid längst, vägde mest, den som fick va med killarna om de va så, kunde mangla dom flesta på fotbollsplanen, kallades biffen hela min högatadietid. Jag har inte mått superdåligt över detta (vad jag minns), att jag kallades biffen va ingen mobbing (absolut inte) och jag har en bra självkänsla (tack mamma och pappa). Men det tar ändå, för jag är också tjej och jag vet miljoner gånger jag skulle velat få känna mig mer tjejig, lite liten osv. För min storlek har alltid gjort att jag haft en "kan-reda-mig-själv-aura". Jag har kännt mig som biffen. Du är så lång, du är stadig, du är "redi" (alltså redit byggd, västgötska?), du har liksom stor benstomme, du är bastant. Det är inga illa menade ord men jag har alltid känns mig som biffen.

Men vet ni? Jag gör inte de längre. Jag känner mig nöjd och bekväm idag. Känner mig inte onöjd med min storlek. Biffen? Jamenvisst gärna! Den största förändringen är såklart den mentala och min självbild, men min fysiska förändring är väldigt bidragande. Den hjälper mig att va nöjd, jag ser min kropp som något jag behöver, som jag vill vara stark i. Jag känner mig mer "normal", som en i gänget. Skönt!