Det är ofta jag skriver och säger hur mycket jag älskar löpningen. Att jag tycker det är så kul. Att jag tycker det är skönt. MEN ni ska veta att de betyder inte att jag älskar det när jag är där ute i spåret, att jag då tycker det är kul och skönt. Inte springer jag runt och skrattar i spåren ;) (kanske ibland;)) När jag sprang milen på 50 minuter häromdagen då va de en fight från 200 meter, flås, tunga ben, ont i vaderna osv. Jag jublade för varje skylt som kom där de stod att jag tagit mig 200 meter till..

När jag sprang billingen x-trail förra veckan ville jag bryta efter en kilometer. Jag va då totalt jävla stenslut  och kunde bara tänka "hur fan ska dehär gå i 9km till?!?!?" Så det är inte alltid kul, det är faktiskt asjobbigt, vidrig, pisstråkigt och kämpigt oftast.. Men varför gör man de då? Jo, för känslan efteråt, innan och emellanåt även under passet är helt jävla oslagbar och fantastiskt! Man gör det för att man vet man mår bra av de, både psykiskt och fysiskt. Sen är ju hjärnan så fiffig att den snabbt glömmer den där smärtan man kände, tur de ;)