En halvmara bara sådär
Igår sprang jag ett Göteborgsvarv, 21 km, som morgonjogg före frukost. Bara sådär (typ). Å då tänker ni "Aa men de kan ju du" "Aa men du är ju knäpp" "Aa men det är ju du" osv. Men alltså alla kan de. Kanske inte idag. Men en dag. Alltså lyckan i att jag gjorde dedär igår?! Så jävla glad, stolt och nöjd jag är över att 21 km funka som en morgonjogg. Att jag va pigg efteråt. Inte har träningsvärk idag. En gång förut i mitt liv har jag sprungit såhär långt, på gbg-varvet för två år sedan. Då sprang jag på 2:20, va död efteåt, som ett kolli. Träningsvärk från helvetet i en vecka. Igår sprang jag på 2:10, relativt pigg och fräsch efter (lite mör och ont i knäna (hoppsan)). Känner inget idag. Och med de sagt så går det ju för alla. Det som känns avlägset, för långt bort, omöjligt kommer vara a piece of cake en dag.
Jag pratar och skriver mycket om mål, planer, strategi osv och ja det är viktigt. Verkligen. Men ibland så måste man nog bara va och köra på. Liksom hitta lusten i det hela och ha det prestigelöst. Jag har liksom inte stenhårt börjat löpa, det har liksom smugit sig in i min vardag. Jag började löpträna (intervaller) tre dgr i veckan när jag tränade med pt, men hur kul va de?! Jo de va kul ett tag, men sen så tröttnade jag. För de passade inte mig. Ibland, absolut. Men annars så älskar jag som igår: springa sakta och långt i solen, utan musik och i varierande miljö. Allt från mitt i stan med trafikljus till landet med kossor! Åååh, jag önskar så jag kunde springa mer. Är så ledsen över mina knän. MEN dom ska bli bra, det bara ska dom :D
Med de sagt så alla kan, inget är omöjligt, sikta mot stjärnorna, det som idag känns omöjligt är i framtiden möjligt! Lovar :)
21 km, 2 timmar och 10 min :)
En afterrun-selfie :)
