Dessa ord stötte jag precis på, och dom ska jag bära med mig idag. Jag är nervös denna morgon. Men positivt nervös. Sådär pirrigt, ivrigt, peppigt nervös är jag. Det är nämligen tävling idag. När min bror fyllde år i december så fick han i prelle att vi skulle springa Billingen X-trail tillsammans. Det kändes som de låg långt fram i tiden, men hoppsan Kerstin då va dagen här :O

Så varför behöver jag orden där uppe? Jo, jag vet att jag tränar för mig själv, man ska inte jämföra sig med andra eller bry sig om vad andra tycker.. Men hur medveten man än är om de och stark i sig själv så går det inte hålla emot ibland. Man känner en press och tror sig veta/bryr sig om vad andra ska tycka och tänka. Jag ville banga loppet tidigare i veckan, kände sån press på mig själv. Men alla vet ju att jag tränar mkt, då kommer dom förvänta sig att jag ska va bra? Jag förväntar mig de.. Tänk om jag är sist? Alla som är med är ju säkert supervältränade? Jag kommer gå i mål SIST,  när alla typ dragit och målet stängt? Ja men ni vet.. Hjärnspöken! Men så kom min bror med den fina klyschan "det viktiga är att vi har kul, att bara ta sig igenom är en prestation johanna". Jaha, tänkte jag.. Kanske lika bra! Kommer ju kännas bra efteråt! Kommer ju bli bitter om jag skiter i de.. Och Johan springer liksom..

 

Så igår kom de, den där peppen och känslan nu jävlar i helvete ska jag köra dehär ännu in i kaklet. Johan skrev "jag älskar känslan som infinner sig dagen före en tävling" och jag håller med. Adrenalinet som är på gång, pirret,  peppen, man bygger upp psyket. Alltså terräng, backar, kärr, berg, pölar BRING IT!

 

Nu blire mental förberedning hela förmiddagen, utan huvet och ett starkt pannben kommer jag ingen vart!