Jag gjorde det. Igår sprang jag mitt första marathon. Det är så himla fantastisk och jag är så glad och stolt. Jag är så glad att jag känner mig nöjd över min prestation. Jag är väldigt självkritisk när det gäller tävlingar/lopp/matcher och tycker oftast jag kunde gjort liiite bättre. Kanske sprungit snabbare i den där backen, tagit i ännu mer osv. Men jag känner inget så och är bara så nöjd! Tiden, som blev 4:06:41, är jag också tokhöjd med :)

 

Här kommer mitt första marathon:

 

Min plan och mål för loppet var att komma i mål så nära 4 timmar som möjligt och över fem timmar vad big no no. Det fanns farthållare som sprang för att gå i mål på fyra timmar så jag bestämde att ta rygg på dom och hålla där så länge de gick.

Jag började morgonen med att käka havregrynsgröt med jordnötssmör till frulle, cirkus tre timmar före start. Sen sippade jag i mig cirkus 1,5 celsius.

Väl på plats så infann sig pirret och peppen man får inför start. Ni vet man känner sig som Olle fem bast med myror i brallan som väntar på tomten och är både rädd, ivrig och nervös. Men sen drog de iväg och de första tre kilometrarna gick väl bra, men det va ganska segt i början. Dels innan man kommer in i andra andingen men också då man känner "Woho bara 39 km kvar ;)".

Sen rullade det på och kändes sjukt bra både vid 8 km och 16 km där tjejerna stod och hejjade på! Fick ett mindre utbrott på dom vid 16 km då jag ville ha påfyllning av enervit men dom inte hade de framme. Men så äre,  kan inte riktigt tygla humöret och beteendet när man börjar bli trött ;) Enervitet jag använde va liquid sport och det är en vätska med kolhydrater (typ fruktos tror jag) och koffein. Tog tre stycken under loppet, runt 10,20 och 30 kilometer. Utöver dom käkade jag lite tranbär och drack vatten på varje station.

Vid 18 km började jag se lite suddigt och det kändes precis som när jag får migrän. Meddelade tjejerna att jag behöver tabletter så dom skulle va redo, dock stod dom först vid 22 km så de va en bit kvar. Tänkte de kanske kunde va lågt blodsocker så tryckte massa tranbär och det blev bättre. Livrädda (eftersom jag varit sur förra gången) stod dom redo med vatten och tabletter, men eftersom de blivit bättre skippade jag.

Efter 22 kilometer började det bli tungt, jag började få väldigt ont under fötterna och jag kände mig bara så trött. Hela kroppen ville bara lägga sig och vila. Jag tänkte att nu äre halvvägs och de kommer inte va kul mer och dags att ta fram viljan och bara köra på. Det enda jag tänkte va håll kvar vid gruppen, håll kvar vid gruppen (den som sprang för 4 timmar). Och fyfan va tungt de blev när det närmade sig 30 km. Jag minns jag längtade så mycket till 32 för att veta det bara var en mil kvar.

Vid 30 så tappade jag gruppen, jag kände att jag va tvungen och slå ned på tempot. De gick inte hålla kvar. Mellan kilometer typ 32 och 36 va de faktiskt ett rent helvete ska jag säga, jag kollade på klockan och hade kommit 200 meter, 150 meter. Tänkte bara "steg, steg, steg, fortsätt, spring, fortsätt". Nu gjorde det ont typ överallt också. Dels trött och hela kroppen va så matt. Vaderna och baksida lår värkte, krampade, stramade. Framsida lår börja kännas. Knäna började ömma. Under fötterna ska vi inte ens prata om. Det kom en ganska brant nedförsbacke en gång och herrejisses, bena nedför när man är sådär trött. Ett ord: AJ.

Vid typ 36 km va de va en lång backe innan de va ca 5 km kvar, den gick förvånansvärt bra och lätt. Dom sista kilometrarna sen gick faktiskt typ bara av farten, några kilometer kändes ju som ett spott i havet och mentalt va de ju fucking heaven att ha målet så nära. Jag skulle liksom snart ha sprungit mitt livs första marathon!!!!!

Sista kilometern va utmed vattnet och sjukt mycket folk som hejjade och jag tyckte jag spurtade som fan i mål men har ni sett på insta så ser ni ju hur jag joggar i mål ;) Benen va inte riktigt med som sagt! Känslan när jag kom i mål va typ ganska tom först, jag kände typ inget. Va mest glad de va över ;) Ont hade jag dock, nåt väldigt ont under fötterna, dra mig baklänges alltså vad ömma dom va precis efter målgång. 

 

Summering: det va faktiskt kul. Ja det var väldigt tufft ibland men en sån upplevelse och känsla. Publiken och alla som hejjade va helt fantastiska. Man får så mkt fin och fantastiskt pepp. Flera ggr fick jag hålla tillbaka tårarna. Speciellt på slutet när folk skrek "kom igen du kommer fixa de" "snart har du sprungit ett marathon". Tänk er helt slut, ont, noll energi kvar, lycklig o aa känslorna då alltså!

Om jag kommer göra de igen? Jag önskar jag svarade nej på den frågan men jag känner ju mig själv ;) Jag kommer inte boka in ett nytt nu men deklart de kommer bli nån mer gång. Vill ju väldigt gärna under 4-timmarsgränsen!

 

Hur jag mår idag? Bättre än väntat faktiskt. Benen är såklart stela och jag börjar få lite träningsvärk i magen. Några vattenblåsor under fötterna och på tårna. Svanken har jag ont i och även vänster knä. Men inget förvånande och lite ont jag kan ta. Det va de värt.

Det bästa är motivationen, jag är otroligt motiverad till både träning och löpning nu. Mentalt skulle jag kunna träna nu ikväll men kroppen säger nej och den kommer få vila denna vecka och återhämta sig ordentligt! Men sen hörrni, då jädrar :D Saknar crossfit så himla mycket nu. Vilade ju från de sista veckan inför och veckan inman de drog jag ned på antalet pass.

 

Till sist TACK, jag kan inte beskriva hur glad jag är för all pepp, lyckönskningar och grattis jag fått! Jag har sugit åt mig varenda ord och de värmer så mkt! Jag kan inte tacka nog, ni är så fantastiska allihop! 

Och mina fina fantastiska vänner jag vet inte vad jag skulle gjort utan er, Nicole, Micaela och Frida! Att ni åker med mig till Skåne en helg, äter med mig ;), peppar mig, flänger runt hela stan under loppet för att hejja på mig flera gånger (hela fyra gånger dök dom upp), masserad mig efter loppet, lyssnat på allt mitt tjöt, gnäll ;) Ni är guld tjejer och jag är så tacksam för att ni har supportat mig hela helgen :)